Den vilseledande fabeln om hästar i diskussionen om AI och jobben.

Olle Häggström, Max Tegmark och Gregory Clark - alla har de använt en fabel som förvirrar mer än den klargör.

Det var när jag läste Olle Häggströms bok “Tänkande maskiner” (2021) som jag första gången kom i kontakt med hästfabeln. Häggström är dock noga med att påpeka att även Max Tegmark och Gregory Clark har återberättat fabeln. Det är hursomhelst ingen ära i att ha varit först med denna fabel, då den är vilseledande på ett sätt som jag hoppas är uppenbart för alla som läser den. Vad tror du?

Fabeln

I fabeln konverserar två hästar i början av 1900-talet kring riskerna att deras position hotas av ny teknik: Ångmaskiner och bilar är de oroliga för. En häst är optimistisk, en annan är mer skeptisk. Fabeln avslutas med påpekandet att antalet hästar i USA föll med 90 procent mellan 1915 och 1960.

På vilket sätt är fabeln vilseledande? Jo, fabelformatet och kontexten får läsaren att tro att de talande hästarna symboliserar människor. Människor som hotas av ny teknik.

I själva verket symboliserar hästarna verktyg. När ånglok och bilar gör vad hästar tidigare gjorde fast bättre och billigare kommer allt färre att fortsätta använda hästar.

Frågan som skulle besvaras var dock inte huruvida vissa verktyg - hammare, hästar eller skrivmaskiner - alltid kommer att efterfrågas. Självklart minskade efterfrågan på skrivmaskiner när datorer med ordbehandlare dök upp.

Hästanekdoten dyker upp i boken där Olle Häggström diskuterar (oftast föredömligt strukturerat!) om människor blir överflödiga för att det uppfinns arbetsbesparande tekniker (såsom bilar, ångmaskiner och ordbehandlare).

I den frågan är fabeln en demagogisk dimridå.

---

Mer om Tänkande Maskiner

Generellt sett tycker jag att Olle Häggströms bok Tänkande maskiner är koncist och ärligt skriven. I diskussionen om risken för teknologisk arbetslöshet konstateras helt korrekt att Sveriges ekonomi framgångsrikt omvandlades från jordbrukssamhälle till industrisamhälle utan att det resulterade i ökad arbetslöshet. Men Häggström noterar inte att denna framgång var exakt vad som kunde förväntas, och att samma sak skedde i andra länder. Ingenstans på jorden innebar övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle långvarig teknologisk arbetslöshet!

För att förstå hur ny teknik påverkar arbetsmarknaden underlättar det att förstå varför det inte blev massarbetslöshet när vi lämnade jordbrukssamhället.

Häggström utgår från ett exempel där uppfinningen spikpistolen effektiviserar det arbete som utförs av snickare med hammare. Så här lyder resonemanget:

Ett tänkbart utfall är att den teknologiska innovationen får följden att det arbete som tidigare krāvde tre snickare nu kan göras med två, så att den tredje blir arbetslös. Men den kan också tänkas innebära att de alla tre fortsätter och kanske rentav får sällskap av en fjärde) tack vare en ökad efterfrågan på snickartjänster till följd av att köparen får mer för varje betald timme. Effektiviseringens eventuella arbetsmarknadskonsekvenser hänger alltså på hur marknaden reagerar på den nya situationen, vilket är en knivig fråga vars svar kan variera från fall till fall" (s. 62)

Tyvärr missar Häggström att fullfölja analysen av vad som händer i det första alternativet, när den tredje snickaren blir arbetslös. Det är fullt möjligt att snickaren blir arbetslös när spikpistolen pressar priset på snickeritjänster och konsumenterna använder sin sparade köpkraft åt något annat än snickeri. Det är också tänkbart att konkurrensen är så svag att snickeriföretagaren inte behöver sänka priset och istället gör ökad vinst när spikpistolen sänker kostnaderna.

Oavsett om pengarna som sparas på grund av spikpistolen hamnar hos konsumenterna eller hos ägaren, kommer de att användas till något. Och där de används kommer mer arbetskraft att efterfrågas.

Det finns alltså inga garanter mot att hamrande snickare blir arbetslösa på grund av spikpistolen, men det finns mekanismer i marknadsekonomin som gör permanent ökad arbetslöshet på grund av tekniska framsteg till något synnerligen osannolikt.

H. påpekar vidare (s. 63) att det är annorlunda nu, dvs att erfarenheter från övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle inte nödvändigtvis säger något om framtiden. Generellt stämmer det att framtiden inte enkelt kan extrapoleras från historien. Men det sätt på vilket situationen enligt H. är annorlunda nu, ändrar inte förväntningarna om hur tekniska framsteg påverkar arbetslösheten.

H. påpekar att det är annorlunda nu när även intellektuella arbetsuppgifter rationaliseras bort. Automatiserad journalistik nämns som exempel. Jag skulle till och med vilja hävda att det idag finns tillräckligt med empiri för att se vissa likheter mellan hur automatiserad journalistik och spikpistoler har påverkat arbetsmarknaderna: Det tekniska hjälpmedlet används för att underlätta vissa särskilt monotona arbetsuppgifter, vilket frigör tid för mer kreativa och intellektuellt krävande arbetsuppgifter.

H. motiverar sin hållning med en upplysning som hjälpte mig att förstå hans slutsats. Han skriver:

[...] personligen har jag svårt att tro att vi i evighet ska förmå hitta nya arbetsuppgifter där den mänskliga förmågan överstiger maskinernas. (s 63)

Lås oss anta att Häggström har rätt i att maskiner i framtiden kan komma att ha absoluta fördelar gentemot människan i de flesta (eller alla!) arbetsuppgifter. Av detta följer dock inte att människan kommer att drabbas av arbetslöshet. Det räcker nämligen att en produktionsfaktor har komparativa fördelar i produktionen för den ska att efterfrågas. I praktiken betyder detta att även om maskiner är absolut sett bättre än människor på allt, kommer det i en värld med begränsade resurser att vara effektivast att använda maskinerna till de uppgifter där de är som mest överlägsna människan, och låta människor arbeta där de är nästan lika bra som maskiner.