Bör vi ha en miljardärskatt?
En miljardärskatt är ett trubbigt verktyg mot de problem som skattens förespråkare pekar på. Fokusera i stället på att bygga ett samhälle som inte tar skada av att fler blir superrika.
Jag deltog nyligen i en diskussion kring ojämlikhet och miljardärer på SU. Gabriel Zucman och Daniel Waldenström presenterade forskning och statistik, jag och Elinor Odeberg kommenterade. Diskussionen kretsade mycket kring Zucmans förslag om en miljardärskatt. Vad ska man säga om en sådan?
Vilka effekter har en miljardärskatt?
De superrika är superbra på att minimera sina skatter genom global skatteplanering. Att så är fallet framgick av den statistik Zucman visade. (Här är en äldre graf med samma budskap)
Om vi gissar att det kommer att vara fallet även i framtiden, betyder det att även Zucmans miljardärskatt kommer att kringgås av de flesta.
Det betyder i sin tur dels att den sannolikt inte kommer att skada entreprenörskap och tillväxt i någon större utsträckning, och dels att den inte löser de problem som ojämlikheten skapar. Den är med andra ord mestadels symbolpolitik.
Hur stort problem är det att antalet superrika ökar?
Både Zucman och Waldenström presenterade fascinerande tidsserier över inkomstsfördelningens utveckling. Men dessa data visar inte hur rikedomen har skapats. Och enligt den syn på fördelningsrättvisa som de flesta faktiskt har, spelar det stor roll.
Enkelt uttryckt kan folk bli rika på tre olika sätt:
Tjuveri och korruption
Arv
Värdeskapande som andra frivilligt betalar för
Det vore intressant om ekonomhistorikerna försökte särskilja dessa tre i sina data. Även utan sådana data menar jag att det prioriterade borde vara att skapa institutioner som gör det svårare att bli rik på det första sättet och lättare att bli rik på det tredje sättet.
Extrem rikedom kan innebära problem oavsett hur rikedomen har skapats.
Även om rikedom skapas enbart genom rättvisa procedurer kan det finnas problem med stora skillnader mellan superrika och övriga. Både Elinor Odeberg och Gabriel Zucman påpekade - med rätta - att det kan uppstå problematiska maktobalanser vid alltför stora ojämlikheter i ett samhälle. Dessa kommer emellertid att finnas där även om en miljardärskatt skulle komma på plats och implementeras framgångsrikt.
I takt med att samhället blir rikare är det dessutom troligt att antalet miljardärer fortsätter att öka – även med en sådan skatt på plats.
Jag lutar därför åt att de problem som är förknippade med fler superrika hanteras bättre med sociala normer och regelverk, snarare än med beskattning. Vi behöver med andra ord diskutera vad de superrika gör med sina pengar, vad vi vill att de ska göra och vad de eventuellt ska hindras från att göra.
Dygder för superrika
Ett problem som ofta lyfts i diskussionen är att superrika kan påverka politiken genom att ge pengar till vissa partier/kandidater. När det sker i det dolda är det lätt att se demokratiska problem med det.
Ett första steg för att hantera sådana problem torde vara ökad transparens kring sådana bidrag. Jag tror det är viktigt även i Sverige, där vi stundom tenderar att vara en smula naiva när det gäller korruption i gränslandet mellan ekonomi och politik.
Fördelar med fler superrika
Samtidigt kan det finnas fördelar med att ha många superrika i ett samhälle, särskilt jämfört med en situation då den ekonomiska makten är koncentrerad till staten och kyrkan och några få dynastier.
Fler rika kan innebära bättre tillgång till riskkapital, forskningsfinansiering, kulturfinansiering och mycket mer.
Annorlunda uttryckt: Även efter att ha betalat sin miljardärskatt kommer Elon Musk att vara superrik. Viktigare än att införa en sådan skatt torde därför vara att göra demokratin och samhället i stort robusta mot rika rent seekers, som vill använda statens makt för att berika sig själva ytterligare.